Johanna Magnusson

I lördags sprang Evelina och jag vårt första maraton och det är bland det jobbigaste jag har gjort, men också det roligaste! Det var först på startlinjen som man förstod att det var på riktigt.

 

Det första varvet gick jättebra och jag försökte att ta det väldigt lugnt, dels för att jag skulle orka hela och dels för att jag var osäker på om min vad skulle hålla. Det gjorde den dock! Jag kände absolut INGENTING i benet under loppet. Det var helt otroligt för bara några dagar innan hade jag haft ont i vaden. Vilan kanske gjorde susen. Stelheten i benen efter 2,5 mil gick dock inte att göra mycket åt. Den var fruktansvärd, så till slut fick man gå en bit, springa en bit och hålla på så.

 

Efter andra varvet på Västerbron var jag jäkligt sliten, då kom det en 73-årig gubbe och tog tag i mig och frågade hur läget var egentligen. Tydligen så hade jag då gått/sprungit och frustat, stönat och svurit lite åt mig själv, utan att jag ens hade tänkt på det. Dom återstående sex kilometrarna hade jag sällskap med gubben och jag vet inte hur det hade gått om jag inte hade haft sällskap för det underlättade så mycket! Egentligen så ville man bara börja gå och ge upp allt, men han pratade hela tiden så då fick man annat att tänka på och man förträngde stelheten i benen.

 

Känslan när vi kom in på stadion är obeskrivlig. Jag var helt överlycklig och ännu gladare blev jag när jag fick syn på mamma, Daniel och Albin uppe på läktaren. När vi kom i mål gjorde gubben och jag highfive och jag hoppas verkligen att vi stöter på varandra även nästa år. För detta vill jag absolut göra flera gånger. :)

 

/Johanna