Johanna Magnusson

I lördags sprang Evelina och jag Mönsterås stadslopp. Vi hade inga större förväntningar på hur det skulle gå, precis en vecka efter maraton. Utan vi kände mest att vi ville vara med när dom väl anordnar nått lopp i närheten.

 

Tyvärr så gick det inget vidare för mig för jag mådde dåligt nästan hela loppet och det kändes som om jag skulle spy vid 4 km. Jag lyckades dock ta mig runt, men precis när jag kom i mål så var jag tvungen att kräkas... Värme och jag går verkligen inte ihop alltså. Det var likadant på Tjejmilen för då föll jag ihop i målet, men det är bara till att ta nya tag.

 

Bättre gick det däremot för Evelina som satte nytt personbästa på milen med 53:13, riktigt starkt gjort med tanke på vad vi hade sprungit veckan innan.

 

Nu har vi inga flera lopp förens i augusti så nu blir det bara träning och vila. :)

 

P4 Kalmar intervjuade oss innan loppet och så här lät det: http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=86&artikel=5883116&playaudio=4975513

 

God morgon!

 

Både Albin och jag är lediga idag så vi tog sovmorgon och struntade i att ställa någon klocka.

 

Jag är i Kalmar hela veckan för att göra klart mitt arbete som ska vara inne senast fredag. Jag är verkligen så himla le på skiten nu och vill bara få det klart. Tyvärr så hamnade jag efter typ direkt så när vår lärare har gått igenom en massa nytt så har jag istället försökt att ta ifatt det jag har missat. Dessutom så har vi inte haft många lektioner alls med just CAD och det är svårt att sitta hemma och jobba med det för man har ju ingen man kan be om hjälp...

 

Som tur är så har jag så himla snälla klasskompisar som har tagit sig tid med mig och hjälpt till. Utan dom hade det inte gått! Nu känns det lite bättre än vad det gjorde i måndags för nu har jag "bara" fasaderna kvar att rita, allt annat är inlämnat så det gäller att se det positivt!

 

Igår tog jag en paus i plugget och Albin och jag åkte ut till Långviken och badade och det var faktiskt riktigt skönt! :)

 

I lördags sprang Evelina och jag vårt första maraton och det är bland det jobbigaste jag har gjort, men också det roligaste! Det var först på startlinjen som man förstod att det var på riktigt.

 

Det första varvet gick jättebra och jag försökte att ta det väldigt lugnt, dels för att jag skulle orka hela och dels för att jag var osäker på om min vad skulle hålla. Det gjorde den dock! Jag kände absolut INGENTING i benet under loppet. Det var helt otroligt för bara några dagar innan hade jag haft ont i vaden. Vilan kanske gjorde susen. Stelheten i benen efter 2,5 mil gick dock inte att göra mycket åt. Den var fruktansvärd, så till slut fick man gå en bit, springa en bit och hålla på så.

 

Efter andra varvet på Västerbron var jag jäkligt sliten, då kom det en 73-årig gubbe och tog tag i mig och frågade hur läget var egentligen. Tydligen så hade jag då gått/sprungit och frustat, stönat och svurit lite åt mig själv, utan att jag ens hade tänkt på det. Dom återstående sex kilometrarna hade jag sällskap med gubben och jag vet inte hur det hade gått om jag inte hade haft sällskap för det underlättade så mycket! Egentligen så ville man bara börja gå och ge upp allt, men han pratade hela tiden så då fick man annat att tänka på och man förträngde stelheten i benen.

 

Känslan när vi kom in på stadion är obeskrivlig. Jag var helt överlycklig och ännu gladare blev jag när jag fick syn på mamma, Daniel och Albin uppe på läktaren. När vi kom i mål gjorde gubben och jag highfive och jag hoppas verkligen att vi stöter på varandra även nästa år. För detta vill jag absolut göra flera gånger. :)

 

/Johanna