Race Report IRONMAN Kalmar 17 Augusti 2019
Jag väljer att skrämma liv i min blogg ibland när jag får lust. Trots att jag nu har svårt att sätta ord på allt som jag upplevde i lördags så ska jag iallafall ge det ett försök.
Dagarna innan var en del av loppet kändes det som. På onsdagen registrerade jag mig några timmar efter att expot hade öppnat samtidigt som Evelina registrerade sig och förberedde sig för mini tri som skulle gå av stapeln på kvällen. Det var så kul att hejja på alla och Evelina och Kristoffer (som vi hittade innan start) gjorde riktigt bra lopp.
På torsdagen var vi i Kalmar igen på eftermiddagen då det var dags för race briefing. Man kan väl säga att det var då min nervositet visade sig då jag fick ett vredesutbrott i bilen när vi inte hittade någon parkering innan och jag fick panik över att vi inte skulle hinna i tid. Jag får be min syster om ursäkt för det.
Fredagen gick i ett då jag packade allt på morgonen, testade cykeln och sprang en kort sväng innan det var dags att åka till Kalmar igen. Där mötte vi upp Team Powerwoman Athletic Club. Klubben som jag kör för. Vi samlades och gick igenom loppet, peppade varandra och simmade en bit. Jag träffade så många trevliga tjejer.
Efter simningen kom Sebbe ner med min cykel och vi checkade in alla mina saker. Resten av fredagen åt vi mest mat, rekade simbanan en sista gång och jag förberedde morgondagen så gott det gick. Jag testade även att byta slang en sista gång innan jag skulle sova, så jag skulle slippa noja över punkteringar.
På lördagsmorgonen vaknade jag med ett ryck när klockan ringde. Vi åt frukost, gjorde oss iordning och åkte mot starten. Jag var och kollade cykeln en sista gång, förberedde all energi och kollade mina påsar i växlingen.
När jag hade fått på mig våtdräkten gick vi till starten. När jag skulle säga hejdå till Evelina och Sebbe så brast det för mig. Jag var så nervös och det var nog först då jag förstod att det var på riktigt. Dagen som man hade väntat så länge på, ägnat så mycket tankeverksamhet åt och framförallt lagt väldigt många träningstimmar på för att klara det. Jag lyckades samla mig och hittade som tur var Emelie som jag hade träffat dagen innan på simningen. Vi peppade varandra innan det var dags att hoppa ner i vattnet.
Väl ute i vattnet så kände jag aldrig någon panik förutom när jag lyckades svälja vattnet några gånger. Samtidigt som jag gjorde misstaget att tänka på vad vattnet innehöll. Kanske urin, kanske svalde jag en manet? Jag fick även några smällar då det var trångt bitvis. Jag skrek och svor innan jag fortsatte crawla. Jag hade verkligen fasat för simningen, men det blev precis tvärtom. Trots det ovannämnda så gick det riktigt bra. Sista biten var väldigt dyig och full med sjögräs så det var riktigt skönt att komma upp från vattnet. Klockan stannade på 1:24:30 och lyckan var total! Jag hade precis simmat mitt livs bästa (och längsta) simning på 3860 meter.
I växlingen hade jag bestämt mig för att ta det lugnt så jag fick med mig alla saker och jag passade även på att gå på toan för att slippa stanna under cyklingen.
Ut på cyklingen så kokade publiken. Det var så mycket folk ända fram till Ölandsbron och peppen var total.
Jag var lite osäker på om valet av att köra med dischjulen verkligen var helt rätt när jag fick koncentrera mig på att hålla mig kvar på bron när sidvindarna drog i cykeln. Det var skönt att komma över bron och i Färjestaden var det magisk stämmning. Målet med cyklingen var att le och vinka till alla för att ha något att fokusera på när det skulle bli jobbigt. Det lyckades jag bra med trots att dom sex första milen var motvind. Sen vände det på vägen tillbaka och jag fick upp ett riktigt bra tempo. Vid 100 km stod Kristoffer och Mikaela och hejade på mig och jag blev så överraskad. Jag hade verkligen inte förväntat mig någon på Öland och när jag cyklade över bron tillbaka så kom dom ifatt mig och skrek på mig. Jag blev så glad!
Framme i Ängörondellen så skrek folk mitt namn ifrån alla håll och jag var fortfarande pigg och glad. Jeanette stod och skrek på mig och jag tackade och vinkade glatt.
Sex mil kvar och det var nu jag trodde att det skulle börja bli jobbigt eftersom jag bara hade kört tolv mil som längst innan på träning, men jag lyckade behålla både tempot och humöret. Jag tryckte i mig en halv ostfralla på special needs stationen samt preppade fickorna med salta katten och djungelvrål.
Sista milen på fastlandet gick förvånansvärt bra och jag var så himla nöjd med dagen hittills trots att det började regna. Det visade sig att jag skulle bli överraskad igen då både Elin stod ut med cykelbanan och hejjade samt Isabella och Mats med familj. Det betydde så mycket!
Väl tillbaka in i Kalmar så var jag så stolt när klockan visade 6:12:55 efter 180 km. Var jag redan klar? Jag hade ju inte ens ont i rumpan och punkteringarna hade jag klarat mig ifrån.
I växlingen bytte jag strumpor och skor och gick på toan igen. Sen var det "bara" löpningen kvar...
Ut på banan och där stod Tobias och Rickard och hela min familj+ Sebastians. Behöver jag ens säga att jag hade världens bästa hejarklack?
Första varvet inne i stan var bara ren lycka. Lotta, Benga och Moa stod och hejjade på mig och följde mig varv efter varv. Även familjen Bjerker stod ut på Ängöleden och hejade varje varv. Det hjälpte så mycket! Första varvet gick helt okej, men dom resterande 28 km och två varven fick jag verkligen kämpa för. Jag gick lite,sprang lite och så vidare... Jag försökte ta in all publik längs banan som var helt fantastisk och försökte verkligen njuta av loppet. Jag påminde mig själv några gånger om vad jag faktiskt hade gjort timmarna innan. Det är rätt lätt att glömma i all eufori. Sista varvet på löpningen tog jag sällskap med en jättetrevlig tjej och vi hann avverka en hel del samtalsämnen innan det var dags att äntligen nå stan igen och få gå i mål. Lyckan och alla känslorna just i den stunden är svår att sätta ord på. Sista biten såg jag Louise, Nathalie och resten av hejarklacken och jag blev så rörd. Vilken dag och vilken stöd! Jag hade klarat det och allt gick så mycket bättre än vad jag trodde att det skulle göra.
Jag vill än en gång tacka ALLA för allt stöd och pepp samt mitt jobb som sponsrar och peppar mig både på jobbet och privat. Ni är bäst!
/Johanna
Kommentarer
Trackback
