Min förlossning
Hur kan man gå från att vara livrädd för att föda barn till att ge sig förlossning en 10:a av 10? För den som inte är intresserad av att läsa om min förlossning kan scrolla vidare. Jag hoppas att jag däremot kan hjälpa någon genom att dela med mig av detta.
Många har frågat mig om just min förlossning då detta har varit min stora rädsla redan innan jag blev gravid och det har varit en av de största anledningarna till att jag inte har velat skaffa barn innan. I början av min graviditet så fick jag tips om att ta hjälp av Amandamottagningen i Kalmar som är till för att hjälpa alla som på något sätt är oroliga för förlossning m.m. Sebastian och jag har gått på två samtal där och det har hjälpt mig jättemycket så jag vill verkligen tipsa alla som är minsta oroliga att ta den hjälpen. Jag som har ett stort kontrollbehov var rädd för hur allt skulle gå när jag inte kunde kontrollera någonting själv gällande min förlossning förutom min inställning. Jag har dessutom en stor rädsla för nålar och har haft svårt för att ta blodprov m.m i flera år samt att jag har haft ännu svårare för att genomföra mina cellprov då jag inte alls är bekväm med gynekologiska undersökningar. Det har hänt att jag har gått ut gråtandes efter tre misslyckade försök då jag har fått panik på hela situationen. Med tanke på allt detta så kändes det till en början som att jag aldrig skulle kunna genomföra en förlossning. Samtalen på Amandamottagningen handlade just mycket om mina rädslor och terapeuten pratade mycket om att det inte spelar någon roll i vilken fysisk form man är i, men rent mentalt så kan man påverka sin förlossning något otroligt. Jag försökte ha samma tankesätt som jag har inför mina lopp och det hjälpte en del.
My var beräknad till fredagen den 11/2 och jag var inställd på att gå över tiden. På lördagen var vi ute och staplade in ved och jag sa till Sebbe efteråt att kommer det inte igång nu så kommer hon nog aldrig med tanke på allt som jag hade burit på och framförallt böjt mig en hel del. Sagt och gjort. Förvärkarna började på lördagseftermiddagen och fortsatte hela natten. Jag fick inte mycket sömn den natten utan satt uppe och andades mig igenom värkarna. Däremot så avtog dom på söndagförmiddagen vilket var en besvikelse. Det kom endast någon värk då och då, men Sebbe tyckte att vi iallafall skulle ringa in till förlossningen på söndagkvällen så dom fick göra en bedömning, men jag vägrade för jag tyckte att det var så pinsamt att det inte var så tätt mellan värkarna. Det fick jag dock äta upp för en kvart senare (21:15) gick vattnet. Sebbe ringde förlossningen och vi skulle komma in på en kontroll, men vi fick vara beredda på att få åka hem igen. Jag skulle hur eller hur tjata till mig en sovdos om så blev fallet eftersom jag knappt hade sovit något natten innan.
När vi väl var på väg in så drog det igång på allvar och för första gången så tyckte jag att värkarna gjorde riktigt ont. Dom kom även mycket tätare nu och när vi väl var framme i Kalmar så hasade jag mig in till förlossningen, ganska så tagen. Min faster som precis hade gått av sitt kvällspass och som jobbar som barnmorska visade in mig i ett undersökningsrum där jag skulle bli undersökt av en barnmorska. Jag minns inte jättemycket ifrån detta rummet, mer än att jag hade rejält ont och knappt kunde ligga på britsen. Barnmorskan bad mig trycka på en knapp när jag kände fosterrörelser, men jag kände inte någonting förutom ett rejält tryck neråt och skrek bara att hon vill ut. Jag fick frågan om smärtlindring och jag sa ge mig vad som, men isåfall så måste det nog ske nu för hon vill ut. Det kändes inte som att barnmorskan trodde på mig först, men när vi fick komma in i förlossningsrummet så började sköterskan och barnmorskan förstå allvaret och sa att vi inte kommer hinna med någon smärtlindring förutom lustgas för nu var det dags att börja krysta. Klockan var nu runt 23:00 och det stora samtalsämnet var om hon skulle komma den 13:e eller hålla sig till den 14:e så vi skulle få dela födelsedag.( Ja, mitt i detta så fyllde jag 30 år också även om jag knappt han reflektera över detta.) Jag krystade i över två timmar och till slut så kändes det inte som att det hände något och jag sa flera gånger att jag orkar inte mer nu för jag är så trött. Efter 2,5 timme så tog man beslutet att ta till sugklocka för bebisens CTG sjönk. Först fick jag panik över detta för jag trodde att allt skulle bli så dramatiskt , men när läkaren och en till barnmorska kom in så gick det så fort och plötsligt kl:01:37 den 14/2-22 kom vår älskade My. Tagna, lättade och överlyckliga så fick Sebastian och jag henne i min famn och jag sa flera gånger: "vi klarade det!" Jag var så chockad över att jag hade tagit mig igenom all smärta och framför allt mött alla mina rädslor i form av nålar och läkarundersökningar och ändå varit relativt lugn i allt. Nu i efterhand så har jag reflekterat en hel del över detta och det som verkligen hjälpte mig var att jag trodde på mig själv och litade ändå på att kroppen skulle klara det. Jag hade världens bästa stöd med mig hela tiden i form av Sebastian som hela tiden behöll lugnet och som samtidigt peppade mig. All personal på förlossningen var fantastiska och dom hade full respekt för mina rädslor och lyssnade verkligen på allt som jag sa. Att förlossningen sedan gick väldigt fort var nog också till stor hjälp för min del. Från att vattnet gick till att My kom så tog det cirka fyra timmar och hade hon inte legat med ansiktet uppåt (nej inte huvudet, utan ansiktet) så hade det troligtvis gått ännu snabbare och jag kanske hade sluppit både sugklocka och så långt krystande, men det är inte något som spelar någon roll så här i efterhand utan jag är så tacksam för att allt gick så bra och att vi framför allt klarade det och kanske det viktigaste; att jag tar med mig en positiv upplevelse ifrån förlossningen vilket jag aldrig trodde skulle inträffa. Det är svårt att sätta punkt för den största händelsen i sitt liv och jag skulle kunna skriva så mycket mer, men väljer att sätta punkt här med sammanfattningen att så länge man tror på sig själv så kan man klara allt och det är inte farligt eller fel att ta hjälp när det finns att få.
/Johanna
