Min förlossning
Hur kan man gå från att vara livrädd för att föda barn till att ge sig förlossning en 10:a av 10? För den som inte är intresserad av att läsa om min förlossning kan scrolla vidare. Jag hoppas att jag däremot kan hjälpa någon genom att dela med mig av detta.
Många har frågat mig om just min förlossning då detta har varit min stora rädsla redan innan jag blev gravid och det har varit en av de största anledningarna till att jag inte har velat skaffa barn innan. I början av min graviditet så fick jag tips om att ta hjälp av Amandamottagningen i Kalmar som är till för att hjälpa alla som på något sätt är oroliga för förlossning m.m. Sebastian och jag har gått på två samtal där och det har hjälpt mig jättemycket så jag vill verkligen tipsa alla som är minsta oroliga att ta den hjälpen. Jag som har ett stort kontrollbehov var rädd för hur allt skulle gå när jag inte kunde kontrollera någonting själv gällande min förlossning förutom min inställning. Jag har dessutom en stor rädsla för nålar och har haft svårt för att ta blodprov m.m i flera år samt att jag har haft ännu svårare för att genomföra mina cellprov då jag inte alls är bekväm med gynekologiska undersökningar. Det har hänt att jag har gått ut gråtandes efter tre misslyckade försök då jag har fått panik på hela situationen. Med tanke på allt detta så kändes det till en början som att jag aldrig skulle kunna genomföra en förlossning. Samtalen på Amandamottagningen handlade just mycket om mina rädslor och terapeuten pratade mycket om att det inte spelar någon roll i vilken fysisk form man är i, men rent mentalt så kan man påverka sin förlossning något otroligt. Jag försökte ha samma tankesätt som jag har inför mina lopp och det hjälpte en del.
My var beräknad till fredagen den 11/2 och jag var inställd på att gå över tiden. På lördagen var vi ute och staplade in ved och jag sa till Sebbe efteråt att kommer det inte igång nu så kommer hon nog aldrig med tanke på allt som jag hade burit på och framförallt böjt mig en hel del. Sagt och gjort. Förvärkarna började på lördagseftermiddagen och fortsatte hela natten. Jag fick inte mycket sömn den natten utan satt uppe och andades mig igenom värkarna. Däremot så avtog dom på söndagförmiddagen vilket var en besvikelse. Det kom endast någon värk då och då, men Sebbe tyckte att vi iallafall skulle ringa in till förlossningen på söndagkvällen så dom fick göra en bedömning, men jag vägrade för jag tyckte att det var så pinsamt att det inte var så tätt mellan värkarna. Det fick jag dock äta upp för en kvart senare (21:15) gick vattnet. Sebbe ringde förlossningen och vi skulle komma in på en kontroll, men vi fick vara beredda på att få åka hem igen. Jag skulle hur eller hur tjata till mig en sovdos om så blev fallet eftersom jag knappt hade sovit något natten innan.
När vi väl var på väg in så drog det igång på allvar och för första gången så tyckte jag att värkarna gjorde riktigt ont. Dom kom även mycket tätare nu och när vi väl var framme i Kalmar så hasade jag mig in till förlossningen, ganska så tagen. Min faster som precis hade gått av sitt kvällspass och som jobbar som barnmorska visade in mig i ett undersökningsrum där jag skulle bli undersökt av en barnmorska. Jag minns inte jättemycket ifrån detta rummet, mer än att jag hade rejält ont och knappt kunde ligga på britsen. Barnmorskan bad mig trycka på en knapp när jag kände fosterrörelser, men jag kände inte någonting förutom ett rejält tryck neråt och skrek bara att hon vill ut. Jag fick frågan om smärtlindring och jag sa ge mig vad som, men isåfall så måste det nog ske nu för hon vill ut. Det kändes inte som att barnmorskan trodde på mig först, men när vi fick komma in i förlossningsrummet så började sköterskan och barnmorskan förstå allvaret och sa att vi inte kommer hinna med någon smärtlindring förutom lustgas för nu var det dags att börja krysta. Klockan var nu runt 23:00 och det stora samtalsämnet var om hon skulle komma den 13:e eller hålla sig till den 14:e så vi skulle få dela födelsedag.( Ja, mitt i detta så fyllde jag 30 år också även om jag knappt han reflektera över detta.) Jag krystade i över två timmar och till slut så kändes det inte som att det hände något och jag sa flera gånger att jag orkar inte mer nu för jag är så trött. Efter 2,5 timme så tog man beslutet att ta till sugklocka för bebisens CTG sjönk. Först fick jag panik över detta för jag trodde att allt skulle bli så dramatiskt , men när läkaren och en till barnmorska kom in så gick det så fort och plötsligt kl:01:37 den 14/2-22 kom vår älskade My. Tagna, lättade och överlyckliga så fick Sebastian och jag henne i min famn och jag sa flera gånger: "vi klarade det!" Jag var så chockad över att jag hade tagit mig igenom all smärta och framför allt mött alla mina rädslor i form av nålar och läkarundersökningar och ändå varit relativt lugn i allt. Nu i efterhand så har jag reflekterat en hel del över detta och det som verkligen hjälpte mig var att jag trodde på mig själv och litade ändå på att kroppen skulle klara det. Jag hade världens bästa stöd med mig hela tiden i form av Sebastian som hela tiden behöll lugnet och som samtidigt peppade mig. All personal på förlossningen var fantastiska och dom hade full respekt för mina rädslor och lyssnade verkligen på allt som jag sa. Att förlossningen sedan gick väldigt fort var nog också till stor hjälp för min del. Från att vattnet gick till att My kom så tog det cirka fyra timmar och hade hon inte legat med ansiktet uppåt (nej inte huvudet, utan ansiktet) så hade det troligtvis gått ännu snabbare och jag kanske hade sluppit både sugklocka och så långt krystande, men det är inte något som spelar någon roll så här i efterhand utan jag är så tacksam för att allt gick så bra och att vi framför allt klarade det och kanske det viktigaste; att jag tar med mig en positiv upplevelse ifrån förlossningen vilket jag aldrig trodde skulle inträffa. Det är svårt att sätta punkt för den största händelsen i sitt liv och jag skulle kunna skriva så mycket mer, men väljer att sätta punkt här med sammanfattningen att så länge man tror på sig själv så kan man klara allt och det är inte farligt eller fel att ta hjälp när det finns att få.
/Johanna
Hektiskt vecka
Denna veckan har det varit fullt ös. Det är mycket att göra på jobbet och just nu är det många igång på bygget i Högsby så allt blir väldigt händelsestyrt där. Även i Virserum är det i full gång så det är kul.
Jag har även fått mitt träningsprogram för kommande år. Eftersom Ironman i Kalmar var så pass roligt så ska jag köra nästa år också. Nu har jag dock valt att ta hjälp med att få struktur på min träning och det ska bli spännande att se hur det kommer att gå. Jag körde mitt första PT-pass i torsdags och fokuset de kommande veckorna är stabilitet så vi körde massa olika balansövningar m.m. Förutom sånna pass så kommer jag givetvis simma, cykla och springa också.
Helgen hittills har varit jättebra. Igår var vi på 30-års fest för Henke som var jättetrevligt. Trots gårdagen så mår jag mycket bättre än jag förtjänar idag så Eve och jag ska snart iväg och simma.
/Johanna
Race Report IRONMAN Kalmar 17 Augusti 2019
Jag väljer att skrämma liv i min blogg ibland när jag får lust. Trots att jag nu har svårt att sätta ord på allt som jag upplevde i lördags så ska jag iallafall ge det ett försök.
Dagarna innan var en del av loppet kändes det som. På onsdagen registrerade jag mig några timmar efter att expot hade öppnat samtidigt som Evelina registrerade sig och förberedde sig för mini tri som skulle gå av stapeln på kvällen. Det var så kul att hejja på alla och Evelina och Kristoffer (som vi hittade innan start) gjorde riktigt bra lopp.
På torsdagen var vi i Kalmar igen på eftermiddagen då det var dags för race briefing. Man kan väl säga att det var då min nervositet visade sig då jag fick ett vredesutbrott i bilen när vi inte hittade någon parkering innan och jag fick panik över att vi inte skulle hinna i tid. Jag får be min syster om ursäkt för det.
Fredagen gick i ett då jag packade allt på morgonen, testade cykeln och sprang en kort sväng innan det var dags att åka till Kalmar igen. Där mötte vi upp Team Powerwoman Athletic Club. Klubben som jag kör för. Vi samlades och gick igenom loppet, peppade varandra och simmade en bit. Jag träffade så många trevliga tjejer.
Efter simningen kom Sebbe ner med min cykel och vi checkade in alla mina saker. Resten av fredagen åt vi mest mat, rekade simbanan en sista gång och jag förberedde morgondagen så gott det gick. Jag testade även att byta slang en sista gång innan jag skulle sova, så jag skulle slippa noja över punkteringar.
På lördagsmorgonen vaknade jag med ett ryck när klockan ringde. Vi åt frukost, gjorde oss iordning och åkte mot starten. Jag var och kollade cykeln en sista gång, förberedde all energi och kollade mina påsar i växlingen.
När jag hade fått på mig våtdräkten gick vi till starten. När jag skulle säga hejdå till Evelina och Sebbe så brast det för mig. Jag var så nervös och det var nog först då jag förstod att det var på riktigt. Dagen som man hade väntat så länge på, ägnat så mycket tankeverksamhet åt och framförallt lagt väldigt många träningstimmar på för att klara det. Jag lyckades samla mig och hittade som tur var Emelie som jag hade träffat dagen innan på simningen. Vi peppade varandra innan det var dags att hoppa ner i vattnet.
Väl ute i vattnet så kände jag aldrig någon panik förutom när jag lyckades svälja vattnet några gånger. Samtidigt som jag gjorde misstaget att tänka på vad vattnet innehöll. Kanske urin, kanske svalde jag en manet? Jag fick även några smällar då det var trångt bitvis. Jag skrek och svor innan jag fortsatte crawla. Jag hade verkligen fasat för simningen, men det blev precis tvärtom. Trots det ovannämnda så gick det riktigt bra. Sista biten var väldigt dyig och full med sjögräs så det var riktigt skönt att komma upp från vattnet. Klockan stannade på 1:24:30 och lyckan var total! Jag hade precis simmat mitt livs bästa (och längsta) simning på 3860 meter.
I växlingen hade jag bestämt mig för att ta det lugnt så jag fick med mig alla saker och jag passade även på att gå på toan för att slippa stanna under cyklingen.
Ut på cyklingen så kokade publiken. Det var så mycket folk ända fram till Ölandsbron och peppen var total.
Jag var lite osäker på om valet av att köra med dischjulen verkligen var helt rätt när jag fick koncentrera mig på att hålla mig kvar på bron när sidvindarna drog i cykeln. Det var skönt att komma över bron och i Färjestaden var det magisk stämmning. Målet med cyklingen var att le och vinka till alla för att ha något att fokusera på när det skulle bli jobbigt. Det lyckades jag bra med trots att dom sex första milen var motvind. Sen vände det på vägen tillbaka och jag fick upp ett riktigt bra tempo. Vid 100 km stod Kristoffer och Mikaela och hejade på mig och jag blev så överraskad. Jag hade verkligen inte förväntat mig någon på Öland och när jag cyklade över bron tillbaka så kom dom ifatt mig och skrek på mig. Jag blev så glad!
Framme i Ängörondellen så skrek folk mitt namn ifrån alla håll och jag var fortfarande pigg och glad. Jeanette stod och skrek på mig och jag tackade och vinkade glatt.
Sex mil kvar och det var nu jag trodde att det skulle börja bli jobbigt eftersom jag bara hade kört tolv mil som längst innan på träning, men jag lyckade behålla både tempot och humöret. Jag tryckte i mig en halv ostfralla på special needs stationen samt preppade fickorna med salta katten och djungelvrål.
Sista milen på fastlandet gick förvånansvärt bra och jag var så himla nöjd med dagen hittills trots att det började regna. Det visade sig att jag skulle bli överraskad igen då både Elin stod ut med cykelbanan och hejjade samt Isabella och Mats med familj. Det betydde så mycket!
Väl tillbaka in i Kalmar så var jag så stolt när klockan visade 6:12:55 efter 180 km. Var jag redan klar? Jag hade ju inte ens ont i rumpan och punkteringarna hade jag klarat mig ifrån.
I växlingen bytte jag strumpor och skor och gick på toan igen. Sen var det "bara" löpningen kvar...
Ut på banan och där stod Tobias och Rickard och hela min familj+ Sebastians. Behöver jag ens säga att jag hade världens bästa hejarklack?
Första varvet inne i stan var bara ren lycka. Lotta, Benga och Moa stod och hejjade på mig och följde mig varv efter varv. Även familjen Bjerker stod ut på Ängöleden och hejade varje varv. Det hjälpte så mycket! Första varvet gick helt okej, men dom resterande 28 km och två varven fick jag verkligen kämpa för. Jag gick lite,sprang lite och så vidare... Jag försökte ta in all publik längs banan som var helt fantastisk och försökte verkligen njuta av loppet. Jag påminde mig själv några gånger om vad jag faktiskt hade gjort timmarna innan. Det är rätt lätt att glömma i all eufori. Sista varvet på löpningen tog jag sällskap med en jättetrevlig tjej och vi hann avverka en hel del samtalsämnen innan det var dags att äntligen nå stan igen och få gå i mål. Lyckan och alla känslorna just i den stunden är svår att sätta ord på. Sista biten såg jag Louise, Nathalie och resten av hejarklacken och jag blev så rörd. Vilken dag och vilken stöd! Jag hade klarat det och allt gick så mycket bättre än vad jag trodde att det skulle göra.
Jag vill än en gång tacka ALLA för allt stöd och pepp samt mitt jobb som sponsrar och peppar mig både på jobbet och privat. Ni är bäst!
/Johanna
Födelsedag och löppremiär
Förra måndagen så fyllde min älskling år. Han gillar inte att bli uppvaktad direkt, men jag tror ändå att han var rätt så nöjd med sin dag. Nina, Evelina och mamma och pappa kom till oss och åt tårta samma kväll som han fyllde år och i helgen så var Peter och Nettan hos oss så det var trevligt.
Sebbe fick en moccamaster utav mig som han hittills har använt flitigt så det kändes som en bra grej.
I lördags så var jag ute och testade foten för löpning på första gången på över två månader. Vädret var helt fantastisk så jag kände att jag bara var tvungen att ta vara på solen. Jag började att gå en kilometer som uppvärmning och testade sedan att jogga och det gick jättebra. Kände inget i foten utan det mesta sitter psykiskt. Jag är så himla rädd att slita upp frakturen igen. Nu ska jag dock försöka smyga igång löpningen igen. Sakta, men säkert så får vi hoppas att det går bra.
/Johanna
Nyår och jobb igen
Denna veckan började ju med nyårsafton. Evelina och jag brukar alltid springa Sylvesterloppet i Kalmar, men jag har inte vågat börja springa än med foten och Evelina kände sig inte pepp så vi deltog tyvärr inte. Däremot så var vi och hejjade så det var kul, men kallt att stå bredvid. Jag hade även några ärenden i Kalmar så det gjorde vi också. På kvällen så kom Peter och Nettan, mamma och pappa och Evelina till oss. Vi åt massa gott och vid tolvslaget gick vi till båtbrygggan och kollade på alla fyrverkerierna.
På nyårsdagen var Evelina och jag och simmade och vi trodde att det skulle vara lugnt i simhallen, men det var jättemycket folk. Dåligt gick det också för min del, men så är det ju ibland.
I onsdags började jag jobba igen och det har varit segt att komma igång, men samtidigt skönt med rutiner igen.
/Johanna
En kort sammanfattning av 2018
Detta året har gått väldigt fort, men jag är verkligen klar med det. Jag kan inte påstå att det har varit något jättebra år. Träningen har mestadels varit tuff och många av alla planerade lopp likaså. Jag hoppas verkligen att det blir ändring på det 2019. Jobbet har också varit ganska så tufft.
Något som jag ändå är tacksam för är att jag och många i min närhet har fått vara friska och haft någorlunda hälsa. Det är något som jag försöker påminna mig själv om att uppskatta för det är verkligen ingen självklarhet. Tyvärr blev Brownie dock tvungen att lämna oss i höstas och det är det värsta som har hänt i år. Hon saknas verkligen!
Mestadels av tiden förutom jobb och träning har vi lagt på renovering av mitt hus och mitt i allt bestämde vi oss för att bo på Ödängla permanent. Det har vi hittills inte ångrat, utan tvärtom. Det är så lugnt och skönt här ute och jag saknar verkligen inte lägenheten i Oskarshamn. Det bästa i år får väl bli att jag köpte min tomt och att jag faktiskt klarar mig själv väldigt långt. Både ekonomiskt och praktiskt om det skulle behövas. Jag är dock väldigt glad att jag har Sebastian och att han vill leva med mig här ute. :-)
Nu sätter jag snart punkt för år 2018 och ser fram emot 2019. Då ska jag fortsätta i samma spår som innan. Bara försöka bli en ännu bättre version av mig själv.
Gott nytt år!
/Johanna
Lediga dagar
Jag njuter av att vara ledig några dagar till. Julen var mysig och lugn. Dagen innan var vi i Högsby och på julafton var vi i Fliseryd. På juldagen så kom min familj ut hit till Ödängla samt farmor, farfar, mormor och Ussa. Sebbe och jag hade gjort fläskytterfilé med potatisgratäng och sås. Det blev lyckat och jag uppskattar verkligen att vi kan bjuda ut folk hit och att vi får plats alltihop trots att vi inte bor så stort.
Vi har även ungåtts med Nathalie och Simon. Nina har varit här en sväng och jag hoppas att Hanna och jag ska hinna ses medans hon är hemma. Annars så har vi mest tagit det lugnt och myst med Pepzi. Jag har tränat en del och vi har fixat lite här hemma.
Imorgon blir det nyårsfirande här ute på Ödängla.
/Johanna
Ny cykel
För ungefär en månad sedan köpte jag ännu en cykel till mig själv. Denna gången blev det en tempohoj. Jag har känt att jag vill ta cyklingen till en nivå till och spanat på lite tempocyklar, men inte riktigt hittat någon som passar. Den här hittade jag på Facebook på Triathlon- köp och sälj. Cykeln hade gått cirka 20 mil utomhus, annars var den bara körd med trainer. Jag la en handpenning på den ganska så omgående och en vecka senare var jag och hämtade den. Först idag är första gången som jag har cyklat på den då jag har behövt införskaffa nya cykelskor med andra klossar. Jag fick nya skor av Sebbe i julklapp. :-) Sen har jag även varit i Kalmar idag och gjort min första bikefit. Efter jag hade gjort den så kändes cykeln ännu mer rätt och nu vet jag även hur jag ska sitta för att få ut så mycket som möjligt av min cykel.
Jag kommer försöka nöta mycket inomhus nu så jag blir bekväm med cykeln så jag är redo för alla mil på vägarna sen.
Bra träningsvecka
Jag ligger redan i sängen trots att klockan bara är lite efter åtta, men jag laddar för sista jobbveckan och ser fram emot lite ledighet. Jag summerar denna veckan dock som en bra träningsvecka:
MÅNDAG: 1 timmes gymträning med mestadels fokus på styrka, så välbehövligt!
TISDAG: 1 timmes cykling och jag grät nästan av lycka efteråt då jag senast satt på cykeln för en månad sedan och nästan då grät för att jag inte kunde cykla för att foten gjorde så ont.
På onsdagen var jag hos fysioterapeuten och gjorde ultraljud på foten igen för att se om frakturen har läkt. Det var precis som jag har känt den senaste tiden att det går åt rätt håll. Jag går mycket bättre, men jag kan absolut inte springa än och frakturen var inte läkt helt och hållet så löpningen får vänta ett tag till. På onsdagen blev det ingen träning.
TORSDAG: 1 km crawl innan jag mötte upp Nathalie i simhallen för lite bröstsim. Vi simmade 1100 meter så totalt 2,1 km.
FREDAG: Simmning igen. Denna gången med Evelina. Jag började dock simma innan hon kom så det blev längdrekord för min del med 3000 meter. Jag kände mig så jäkla stark i vattnet trots en veckan med dålig kost. Det kändes som att jag fick till en bra teknik och psyket fick sig även prövning när två män i triathlonkrisåldern kom och trodde dom ägde stället. Synd för dom att det fanns gott om Powerwoman på plast ;-)
LÖRDAG: VILA
SÖNDAG: 90 minuters cykling
Jag är så nöjd med veckan och hoppas att jag sakta med säkert kan bygga upp kroppen nu och göra den redo för mycket träning framöver.
/Johanna
S T R E S S
Denna hösten kan jag sammanfatta med ett ord; stress!
Oktober och November har varit hemska månader. Jobbet har tagit så mycket utav min tid och påverkat min fritid och mina relationer. Som tur är så vet Sebastian hur jag har det på jobbet och vad som krävs av mig. Ibland får han dock ta skit som inte alls är riktat mot honom utan som kanske har uppstått på jobbet eller liknande. Jag måste verkligen bli bättre på att inte ta ut saker på fel människor och även försöka släppa negativa saker och fokusera på viktigare grejer, men det är svårt ibland.
Stressen har även påverkat mig fysiskt. Jag har gått upp i vikt och för första gången i mitt liv är jag inte alls bekväm i min kropp. Det är en jättejobbig känsla. Jag brukar inte tänka särskilt mycket på sånt och jag brukar heller inte tänka jättemycket på vad jag stoppar i mig. Jag har alltid varit smal och har älskat att ta på mig en klänning och varit nöjd liksom. Jag är fortfarande ”smal” , men inte bekväm helt enkelt. Tyvärr så har jag inte kunnat träna som jag vill då jag i nästan sex veckor har gått med en stressfraktur i foten. Som sagt stress både psykiskt och fysiskt...
Fokuset nu är att bli snällare mot mig själv och försöka få foten ”hel” igen. Jag blir verkligen så negativ när jag inte kan träna som jag vill. Ägna mig mer åt mig själv, äta bättre så jag orkar med både jobb och träning och framförallt och kanske det viktigaste; PRiORiTERA mig själv först och främst och inte jobbet eller något annat...
/Johanna
Sylvesterloppet
På nyårsafton sprang Evelina och jag Sylvesterloppet i Kalmar. Det är fjärde året som vi är med, men det är inte alltid som båda har sprungit då oftats förkylningar har ställt till det. Så var det även i år. Evelina kände sig inte pigg, men bytte till 5 km istället för att springa 10 km. Jag var inte jättepepp heller på att springa en mil då jag har känt mig i dålig form. MEN jag tog mig runt två varv runt Ängöleden och jag kände mig faktiskt relativt pigg hela vägen. Vädret var optimalt; perfekt temperatur och ingen vind. Tiden slutade på 56:16 och jag är nöjd med det. Evelina kom i mål på 28:01 vilket också var riktigt bra.
Ett år senare
Okej, tiden går uppenbarligen väldigt fort. Det är över ett år sedan som jag skrev något här. Jag har funderat på att ta bort bloggen, men nej det vill jag verkligen inte. Ibland är det väldigt kul att gå tillbaka att läsa.
Så, vad har jag gjort det senaste året som är nämnvärt?
I februari fyllde jag 25 år och bjöd in till skoldisko med 90-tals tema. Det var verkligen en riktigt lyckad kväll med bästa vännerna och grnyaste djn.
I slutet av april åkte jag och Nathalie till Paris! Detta fick jag av henne i 25-års present. Snacka om att jag har världen bästa vän.
I börja på juli var det dags för min utmaning som jag hade tränat för vädligt länge. Nämligen Ironman 70.3 Jönköping. Tyvärr så blev jag sjuk precis veckan innan och var osäker på om jag ens skulle kunna starta. Jag tog det dock väldigt lugnt och när jag hade klarat simningen så var jag överlycklig resten av loppet.
Några dagar efter detta var det dags för en till utmaning som mina chefer hade gett mig i 25-års present; ett tandemhopp! Jag var totalt livrädd inför detta, men det är något bland det häftigaste som jag har gjort och jag skulle lätt kunna göra om det.
Juli var en härlig månad och den 22:e var Nathalie och jag i Kalmar på 90-tals festival. Det var riktigt kul och dagen var väldigt lyckad.
Förutom detta så har det blivit väldigt mycket renovring utav sommarstugan på Ödängla.
Detta kändes som någon sorts årsresume, vilket inte var tanken och förutom allt detta så har det hänt väldigt mycket mer, men det tar vi en annan gång.
/Johanna
Längesen...
Att hitta tid till att skriva några rader här är inte min starka sida, men plötsligt händer det.
Detta har varit en intensiv vecka med fullt ös på jobbet. Just nu händer det väldigt mycket överallt och vi har mycket folk igång på bygget så det kräver sitt.
Jag har även avslutat min anställning på som skyddsvakt. Det kändes faktiskt lite vemodigt när jag var och lämnade in uniformen. Jobbet i sig har kanske inte alltid varit jätteinspirerande, men kollegorna har gjort allt. Jag har träffat så många härliga människor därute och om jag inte hade hamnat där så hade jag säkerligen aldrig träffat Nathalie och alla andra. Jag är verkligen tacksam för den tiden och att jag även kunde kombinera jobbet med mina studier under två år vilket har gjort att jag har sluppit ta studielån. Nu är jag dock redo att gå vidare och satsa fullt ut på mitt jobb som arbetsledare.
Helgen som har varit har varit helt perfekt! Vi har haft kräftskiva på Ödängla och i lördags var det så himla härlig väder så vi hann även med en runda på sjön innan Daniel och jag åkte till stan för att fira Henke. Det blev käk och bowling på Big Bang med ett riktigt trevligt gäng. Idag åkte vi ut till Ödängla igen och grejade lite iträdgården och nu är det bara till att ta nya tag för en ny vecka.
/Johanna
Min helg
Min helg har varit helt perfekt!
Igårkväll invigde vi sommaren 2016 på terrazzen med käk och trevligt umgänge. Sen gick vi till Harrys och röjde till Fake. Det var så himla kul och ett jäkla röj.
Vi har även varit ute på Ödängla och grejat och idag kom även mormor ut tillsammans med farmor, farfar och Ussa. Det blev grillat och världens största rulltårta till efterrätt.
Nu laddar vi om för en ny vecka och jag satsar allt för att bli hundra procent kvitt min förkylning tills på lördag.
/Johanna
Utbildning
Jag fick plötsligt lust att skriva några rader här.
Just nu händer det väldigt mycket. Det är fullt ös på jobbet och dagarna bara springer iväg. Idag har jag dock inte varit på bygget. Istället har jag varit på utbildning i Linköping och gått kurs i byggarbetsmiljösamordnare, BAS P och BAS U. Det var en väldigt intensiv kurs i arbetsmiljö, men ett väldigt viktigt ämne som inte går att beröra nog. Jag avskyr dock att sitta still en hel dag och sen fyra timmar i bil på det, men imorgon är jag tillbaka i Högsby igen så då kommer det bli full rulle.
/Johanna
